Det går undan ska ni tro. Klockan är 9 och sen vips är hon 13 och sen, vips igen, är hon 19. Vart tar dagen och tiden vägen? Är det detta de kallar livet? Eller kanske snarare arbetslivet… Jag har ju tidigare skrivit att jag inte vet skillnad mellan min dröm, min hobby och mitt jobb och det stämmer till 100%, men ibland svischar tiden och dagen förbi.

Det där med Carpe Diem tror jag inte ett skit på. Vaddå fånga dagen? Ska jag sitta och vänta på moment eller ögonblick jag ska fånga och njuta extra av? Eller vad ska man göra när man har ”fångat” dagen, låsa in den i en glasburk och titta på den, genomskinlig som den saten är också.

Nä, för mig gäller inte nåt fånga hit eller fånga dit. Jag lever och när jag som minst anar det rycks jag med i ett helt crazy flow som bara händer och som jag inte kan styra. Jag vet inte om jag njuter av det alltid, för det hinner jag inte känna efter, men jag glömmer rum och tid, och framförallt dagen när jag är som mest produktiv.

För är det möjligt? Att fånga dagen alltså. För hade det varit möjligt hade det inte varit ett sånt jävla tjat om det och det hade absolut inte funnit så många tatueringar, kitschiga chabby chick- tavlor och fula tröjor med tryck.

Storheten med dagen är väl att den inte kan fångas? Storheten med dofter och bilder är väl att de bara finns där, utan att man gör sitt yttersta för att sniffa eller memorera bilder och svära över att man inte har fotografiskt minne?

Det är ju tvärt om – ögonblicket rinner dig ur händerna när du gör allt för att njuta och just fånga det. Ögonblicket ska ju fånga dig, inte tvärt om och just detta händer mig liksom hela tiden. Bra va?!

20140218-225048.jpg

Share:

3 comments

  1. Kjersti 19 februari, 2014 at 01:47 Svara

    Snälla, lag et träns med mässingspennen! Min häst får inte et ps träns pga at all min utrustning har det! Mvh, prylnörden

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *