Har du fick frågan om du tycker att du duger som människa, vad skulle du svara då?

I det gamla Sparta skulle svaret på den frågan nog stått i paritet till hur pass bra krigare man ansågs vara. Där visade man upp sin duglighet på slagfältet. Ju mer hjältemod du uppvisade där, desto mer dög du. I bondesamhället var det förmågan att sköta plogen, slå höet och mjölka korna som styrde bedömningen. Där dög du i förhållande till hur mycket du kunde bidra till gårdens försörjning.

Vad som ansetts eftersträvansvärt att duga inom har således varierat utifrån kultur, tidsepok mm. Jag hade nog inte blivit mycket till krigare. Jag tror inte att jag hade dugit mycket till som bonde heller.

Tiderna förändras, men vi har fortfarande samma duglighetsmani. Man ska duga för att göra pappa stolt, för att chefen ska berömma dig på nästa möte, eller för att visa att man är en värdig medborgare. Det är väl bra att ha något att sträva efter, men det verkar påfallande ofta som att vi ska duga för någon annan. Inte nog med det. Dem vi försöker imponera på tycker sällan att det räcker.

Sedan har vi de där andra. De som vägrat spela på den uppsatta spelplanen. De som gjort sig fria att själva bestämma vad duglighet innebär. De som insett att det där bör komma inifrån sig själv och inte bero på vad man äger, var man bor, antal följare man har, eller vilken titel som står på visitkortet. Jag tror tyvärr att de är ganska få. Många av oss har låtit andras vakande ögon fått styra ramarna för det.

Svaret på frågan är Ja. Du duger, kära vän. Men det är du som bestämmer det. Inte jag, samhället, jobbet, vågen, eller föräldrarna, utan du själv. Det kanske är tid för dig att bli en av de där andra?

DSC_2367

Foto Linda Andersson. Texten är från www.upphopp.se

Share:

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *