Den frågan får jag höra ofta, och jag kommer på att jag rätt så många gånger frågar mina barn om det också, vad de vill bli när det blir stora. Skitdumt så klart. Hur ska de, 5 och 12 år ha en aning om vad de vill bli när de blir stora och hur bra är det egentligen att ha en plan redan så tidigt?

Lovisa som är 5 år vill bli sjungande brandman eller polis i prinsessklänning och Martin, 12 vill bli dataprogrammeraredesignerutvecklareuppfinnare… ni vet!

När jag var liten så skulle jag absolut bli arkeolog… Vet inte varför och kan inte för mitt liv förstå hur jag tänkte då… Sen kom så klart vågen när jag skulle jobba med hästar. Rida hästar, träna hästar, köpa hästar och föda upp hästar och sälja hästar, så klart. Den perioden gick ju också över. Efter att ha sett lite av hästvärden, både i och utanför Sveriges gränser, så kändes inte det som något alternativ längre.

Efter gymnasiet och min lilla utlandstripp, så bestämde jag mig för att bli lärare. Japp, det va det jag skulle bli!! Helt klart! Bombsäker faktiskt!

Jag kom in på lärarhögskolan och pluggade på. Rätt roligt faktiskt! Lärde mig massor, om individer, om pedagogik, om svensk grammatik och om mig själv. Spännande och givande men lite skrämmande och så blev det dags för praktik. Den var inte riktigt lika, varken spännande eller rolig. Trivdes inte alls! Så där höll det på. Trivdes i skolan så länge jag var elev, men gillade inte alls när jag skulle vara läraren.

Jag blev i alla fall klar i skolan (hur det nu gick till) och fick mina första lärarjobb. Samma känsla infann sig, gång på gång. Det här är verkligen inte min grej! Shit vilken miss jag hade gjort.

Några år har gått sen dess (man får påminna sig om att man inte är 20 längre) och jag har provat en hel del yrken och jag tror jag har hittat mitt kall. Barnen och ungdomarna ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, och de befinner sig ju ibland på andra ställen än just i skolan.  Jag har tillbringat de sista 4 åren med att jobba på behandlingshem av olika slag och jag trivs verkligen med det. När jag hade tillbringat två år inom den här verksamheten så stod det klart att jag behövde utbilda mig. Dels för att bli bättre på det jag höll på med men också för att få en fast tjänst och en möjlighet att göra liiite karriär i alla fall. Valet föll på socionomprogrammet och jag kom faktiskt in på första försöket. Nu har två år gått, och jag trivs fortfarande jätte bra. Livet på högskolan känns det som om jag kan på mina 5 fingrar vid det här laget, men skillnaden är att den här gången trivs jag även på praktiken och på sommarjobbet. Att jag dessutom  har en längtan i magen efter att bli klar och få börja jobba, på riktigt, känns jätte bra.

Man kanske ska sluta fråga sina barn vad de vill bli när de blir stora, eller kanske göra en lista av allt de svarar och när det är dags så får de helt enkelt försöka prova så många av de här jobben som det går, innan de hoppar in på en utbildning. Tyvärr så är ju det en omöjlighet i Sverige, när vi har en så stor arbetslöshet hos just unga vuxna och dessutom när väldigt stor del av alla jobb kräver högskoleutbildning, men tanken om någon typ av lärlingsprogram eller ungdomsanställning lockar mitt politiska sinne mer och mer. En chans att få se och prova olika yrken, under handledning av någon erfaren. Detta just för att testa både sitt egna intresse men också sin lämplighet. Det är svårt att ha fakta om något man aldrig provat.

Nej, det är svårt att veta vad man ska bli när man blir stor, och det är dessutom väldigt viktigt att du väljer rätt, för du skall tillbringa väldigt många timmar, dagar, veckor och år på ditt jobb.

Det är klart att jag inte gråter för att jag har en ”extra” utbildning med mig i ryggsäcken och jag är ganska övertygad om att den en vacker dag kommer vara betydande när jag får mitt riktiga drömjobb! Men fram tills den dagen, så är den lite dryg att släpa med sig, då den redan har kostat mig alla studielånsterminer hos CSN och en ganska stor summa pengar i litteratur och annat skolrelaterat som jag idag bekymrar mig lite över. All utbildning kommer att göra att jag står högt på arbetsmarknaden, men den gör också att jag idag, året om måste studera på heltid och jobba nästan heltid dessutom. Så det är klart att om det trots allt visar sig att man har valt fel, så går det att rätta till, men det är jobbigt, kostsamt som kräver många människors inblandning.

Så vad vill du bli när du blir stor?

//Mariah20140512-220947.jpg

Share:

2 comments

  1. camilla 7 augusti, 2014 at 21:21 Svara

    Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor :p
    Tillsvidare är jag ju skolkurator och jag trivs bra, det gör jag, men vet inte om det är det jag tänkt hålla på med ”för resten av livet”. Skolvärlden är skolvärlden….
    Trivs väldigt bra på extrajobbet som kriminalvårdare i anstalt, det är utmanande och man träffar väldigt intressanta personer -MEN, själva kriminalvården är tungrodd och det är väl inte ”vaktandet” jag trivs så bra med, jag hade gärna jobbat med klientelet men inte som vårdare utan något annat. Kurator kanske?
    Har ju gjort en vända på behandlingshem med och jobbet med ungdomarna är otroligt givande.

    Nja, alltså… Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vill ha ett jobb som stimulerar och utmanar mig -och ger nåt/gör en skillnad för någon annan (och mig) i slutändan.

    • Mariah 8 augusti, 2014 at 08:44 Svara

      Du har ju redan hittat ditt kall, hör jag. Sen finns det många vägar att använda det på. Tur att du har många år kvar att jobba, så du hinner prova alla!

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *