Business boostInspirationVardagsliv

Vart tog den söta lilla flickan vägen?

Söta små flickor, söta små flickor med flätor, söta små flickor med flätor och ryktborstar… Ja, så började vi nog allihopa. Livrädda för 600 kg muskler som bits fram och sparkar (och fiser) bak. Mamma skjutsade till ridskolan, lämnade helst på parkeringen för att inte behöva ”hjälpa” mig att sadla hästen och leda upp besten till ridhuset. Spänna sadelgjorden och få till de där j-vla stigbyglarna i rätt längd och dessutom lika långa. Men det var då det, 25 år sedan. Sedan dess har det hänt en del. Och det som har hänt med mig har hänt med er också, jag är säker.

Att kalla oss stalltjejer för mesar är nog det mest misslyckade man kan göra. Vi om några vet var skåpet ska stå. När jag ska anställa personal vill jag ha hästtjejer. Hästtjejer som vet att hårt arbete lönar sig, hästtjejer som inte är rädda för motgångar, hästtjejer som har fått skinn på näsa och som aldrig backar ur en situation på grund av dåligt självförtoende eller av känslan att inte duga.

Alla ni som är uppväxta i stall och på ridskola, håller ni med? Helvete vilket slit det var. Cykla 1 mil enkel väg i alla väder, mocka, borsta, leda när nybörjade skulle rida och behövde hjälp (var var de när mamma fick hjälpa mig i början, haha). Som vi har kämpat för att vi själv önskat göra det. Finns det en bättre uppväxt än att spendera den i stallet? Jag lärde mig allt där, inte bara att hästen har fyra ben och vilken njutning de där få stegen i total harmoni innebar, men också kamratskap, ledarskap, målmedvetenhet, kämparglöd och att faktiskt dela med sig.

Jag fick efter några år det mest ”prestigefyllda” uppdraget på ridskolan, att sköta ridskolechefens hästar. Jag var livrädd för henne, jag är det nog fortfarande, men vilken grej det var då. Jag vet att jag lovade henne (Ingela) att aldrig börja röka och det har jag hållit. Jag vet inte om hon kommer ihåg det själv, men jag fick drick en cider när jag hade åldern inne, men jag skulle aldrig börja röka, inte ens prova, och det har jag hållit än idag. Det betyder mycket för mig. Konstigt kanske men det är stort för mig.

Så, ni stalltjejer där ute, finns det något coolare? Finns det något mer powerful att ägna sig åt? Finns det en tuffare livsstil som samtidigt ger en allt man behöver för att lyckas i livet? Ni är überbra, var stolta och se fram emot en framtid som blir precis så bra som ni själva skapar den. För ni, om några, vet hur man gör det…

Tack Stjärnholms RF för allt jag lärt mig hos er och för att ni var mitt andra hem under 15 års tid!

Ps, den söta lilla flickan finns alltid kvar innerst inne. Det är bara inte det ni ser längre eftersom alla andra kvalitér slåss om att få komma fram.

Share:

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *