InspirationVardagsliv

När ska man kasta in handduken?

Under min vecka i Egypten hann jag fundera massor. Massor över mitt liv och mitt jobb, jag älskar ju verkligen det liv jag har nu men samtidigt så är det en oerhörd stress att vara sin egen. Jag är ju allt; chef, lagerarbetare, förhandlare, bokare, idéspruta, kreatör… ja, you name it. Nu har jag underbara människor runt omkring mig som hjälper mig och som stöttar och puffar och slår med vänstern när min höger är trött. De första dagarna på resan klarade jag det galant, ingen mobil, inget nät, inget alls förutom sol och Ola, vilket var målet med resan, men efter några dagar så var jag liksom bara tvungen att kolla mejlen. Vi har ju PS största mässa hittills om bara någon vecka och det är så otroligt mycket som ska roddas. Susanne har gjort ett grymt jobb och jag vet inte hur många gånger som jag sa till Ola ”Åh, vad glad jag är att Susanne finns, hon har verkligen koll” och Ola svarade varje gång ”Ja, det vet du ju, så släpp jobbet nu”. Mmmm, det var ju det som var planen, att släppa jobbet och ta det lugn. Ladda batterierna efter ett Tyskland som var både ett psykiskt och fysiskt himmel och helvete. Våga slappa och längta till Göteborg Horse Show, men sen kommer alla tankar, alla funderingar. Tänk om, tänk om inte… I dessa situationer är jag en lite orolig mygga som surrar runt och måsta bolla alla idéer för att se att jag inte missat någon tanke. Jag låg och gjorde kom-ihåg-listor och ritade vår monter på ungefär 1200 olika sätt. Hur, vart, ska vi verkligen…? Kan vi, får vi plats, jag vill att känslan ska vara exklusiv, men ryms det på 15 kvm som dessutom kommer innehålla 2 ton godis. 2 jävla ton. Hur gick det till? 20 olika smaker och det är ju helt underbart, men hallå, händer detta? Är detta något vi klarar av?

Jag vet ju att svaret på denna pissiga fråga är ett rungande ja, men hur ska vi fördela kraften? Hur ska vi avslappnat slå på knock out. Fem dagar i rad. Vi har så många roliga idéer till Göteborg, det kommer bli grymt med lansering av massor av nya produkter, men vi är ju inte mer än människor. Kanske ska vi inse att 99% är bra nog. En förre detta chef jag hade sa alltid till mig att jag var tvungen att ”bli bättre på att vara sämre”, och dessa ord är ganska bra att bära med mig. Jag vill så himla mycket hela tiden, känslan är liksom euforisk och den är inte utbytbar mot något, men varför kan jag inte lära mig att släppa, att slappna av när jag är i paradiset?

Detta kanske är vad vi kallar livet?! Jag lever min dröm och jag gör det på mitt sätt. Jag har idéer som jag omsätter till verklighet. Jag har människor som är underbara och som gör att jag jobbar ännu bättre, men ibland drömmer jag om ett 8-17 jobb som man kan lämna på skrivbordet och släppa helt på kvällen. Men hur länge vill jag det? En kvart? 14 dagar? Men det kanske bara är sunt att jag funderar i dessa banor, för under min vecka ”off” var jag mer ”on” än jag skulle, vilket fick mig att inse att det är nog detta som är mitt kall i livet. Jag vill inte kasta in handduken och slippa sömnlösa nätter, pirrande magar och godissmaksångest, det är ju trots allt detta som gör min vardag värd att leva.

Så efter att ha spenderat en hel dag med fotografering och förberedelser inför ytterligare ett supertaggande projekt, så känner jag nog att handduken kan stanna kvar på hyllan, för  bara tanken på ett liv utan PS gör mig illamående.

20130413-191807.jpgSå, nu kör vi, kom igen. Ingen återvända. Alla kan, jag kan, du kan…

Share:

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *