Vardagsliv

Ni har ALLT att se fram emot!

Jag blir så ledsen när jag läser Emelies och Erikas kommentarer på förra inlägget.

Jag vill bara säga att ni visst har något.

Du, Emelie, jag vill liksom krama dig och dricka te med dig och bara mysa. Jag vet inte hur det känns men jag tror jag kan förstå. Det som ändå är värt något och som du aldrig får glömma är att nu, nu, nu är framtiden. Kände du? Det var sekunder som tickade. Varje sekund föds det en ny människa på jorden och ett nytt liv börjar. Efter den sekunden föds ännu en och det som var kommer aldrig att bli igen. En härlig känsla va? Tänk, det som var nyss, nyss, nyss kommer aldrig igen och det som händer nu, nu, nu är din framtid. Tänk, din framtid, Emelie! Bara din och den väntar på dig. Du styr den, inte den dig. Åk inte med utan lev den. Bestäm den. Gå höger om du vill, gå vänster sen. Bara DU styr och jag vet att du kan styra den dit du drömmer. Vart är det?

Erika: Jag vet att du har rätt. Det känns. Ditt liv är på G, är det liksom i depån redo för ett race? Härlig känsla men tjuvstarta lite. Det gör inget. Börja nu! Det var inte meningen att du skulle drabbas, det kan inte ha varit meningen för det finns ingen mening med olyckor, sorg och förödelse. Det ”bara blev” du och det som har hänt har hänt. Precis som du skriver så ska du aldrig vända om. Varför ska man när man inte vill, behöver eller orkar? Dåtiden har varit skit för många med det fina med dåtiden är att det är just DÅtid. Det var då. Då är inte nu och då kommer aldrig igen.

Lycka till med din häst och du ska se att du får rida på din egenbyggda bana en dag!

Kram

Share:

2 comments

  1. emelie 15 februari, 2014 at 06:25 Svara

    Tack för dina fina ord Karin, Det värmer så att någon faktiskt tar sig tid att svara.
    Jag förstår vad du menar med tänket på framtiden. Men att leva så är så himla svårt för mig då jag fotfarande är kvar i allt som redan har hänt. Samtidigt är jag så rädd för att jag aldrig ska komma någonstans eftersom jag inte vågar chansa, vågar ej ta steget. Har inga direkta framtidsplaner i nuläget då jag inte har en aning om vad jag vill göra. Vilket får mig att känna mig så hopplös, alla mina vänner pluggar, har pluggat klart, skaffar pojkvänner, barn, gifter sig….och här är jag. På presic samma ställe som för 5 år sedan.

  2. erika 16 februari, 2014 at 00:24 Svara

    åh, vad glad jag blir. känner mig lite viktig. hihi.
    jag har, bara sedan detta skrevs varit på min första hoppträning med siktet att på att fortsätta med det. denna gången var nervöst, lite fnittrigt och flummigt. min mun pladdrade hela tiden, ja även över hindren för att avleda mina tankar på hur rädd jag var. men det släpper såklart när vanan från förr gör sig påmind.
    jag har också köpt mig en dressyrsadel som höjt mitt självförtroende en del. inte nog med att jag var rätt nöjd med att min rumpa gick ner (med god marginal) i en 16″ sadel, denna 16″ sadel gjorde underverk. har hela tiden, i tron om att jag sitter så bra jag kan, ridit i min 17,5″ sadel med kutande sits, dåligt stöd och ett säte som flaxade runt. men fasiken vad mycket de 3centimetrarna(!!!) kan göra för sitsen. helt fantastiskt vad lite man vet när man bara ridit på ridskolans hästar och rättat sin sits efter deras sadlar. min naturliga svank fanns där, axlarna rakt ner och lårbenen i en helt annan vinkel och balans i skänkeln. jag tror det är den där tjuvstarten du nämnde! 😀 kommer posta bild till er när även min häst bär ett av era fina träns! stor kram och tack för all pepp!

Lämna ett svar till emelie Avbryt svar

Your email address will not be published. Required fields are marked *